öfver de fel poemet, som blivit gjordt för halftannat sekel sedan, kan äga, än öfver Författarns ihärdighet, att i 101 stropher med 14 långa rader i hvardera, idkeligen vända och omvända sitt ämne. Det blir alltid en återstående förtjenst hos honom, att i försöket af ett nytt versslag hafva ställt tvenne ryktbara utländska namn till sin eftersyn. Enligt en oförtruten forskares uppgift, var redan för 30 år tillbaka denna Sonnettbok nästan ej mer att finna. Lika sällsynt, äfven som af ett lika värde, är ett annat Poem, af samma hand och under samma diktade namn, kalladt: Thet Svenska Språkets klagemål, att thet, som sig bör, icke ähradt blifver, tryckt 1658 och å nyo upplagdt 1706. Det är afsigten med detta stycke, som bör berömmas. Det är ett slags satir, likväl merendels i den lägsta stil, öfver missbruket af utländska ords inblandning i Svenska språket, och bevisar författarens nit för dess renhet. Drifven af detta nit har han äfven i sina skrifter stundom försökt (hvad man i närvarande dagar så ovillkorligen påstått böra göras), att nemligen försvenska främmande ord, och har, till exempel, öfversatt Antipoder med Motfothare. Denne Författare, en man för öfrigt af aktningsvärdt minne, var Friherre Gustaf Rosenhane, född 1619, befordrad efter flera värdigt beklädda tjenster till Styresman för HofRätten i Dorpt, och död 1684.
Utom Venerid har man från dessa tider
ännu ett Pastoralt Skaldeförsök i öfversättningen
