Ther nyss har köpt en knif, som vi väl daglig röna
— — — — — — — —
Jag måste ännu mer af kropsens bygning visa,
Som kan Byggmästaren, then stora Guden prisa.
Han hafver i thet Slott satt vächtare som koxa
Så fjerran och så grant, att the snart kunna hoxa
Om något skadeligt vill nalkas — — —
— — — — — — — —
Gud hafver i thet slott en artig skorsten murat,
Som blifver alltid hvit, så snart han varder skurad.
Vår näsa menar jag, med sina pipor tvänne,
I hvilka bägge är en mycket konstig ränna — —
— — — — — — — —
En dörr har Herren Gud ock gjort på detta slottet
Som när hon öpnas rätt och brukas efter måttet
Är öfvermåttan skön; Tu vetst hvad jag berömmer:
Hvad skall jag tala med så framt jag munnen glömmer
— — — — — — — —
Hvad tungan tager mot och täckes att förtära,
Thet måtte hon tå strax rätt som på qvarnen bära.
— — — — — — — —
Men likasom en stad, han stode visst i fara
Om Pallisaderna the sattes ned så bara,
Om intet utanvärk och inga Raveliner
Als ingen Contrescarp, Redouter och Cortiner
Afvärde fiendan; så vore ock thet gärde
Som är af tänder gjort i ganska ringa värde.
Ja, vore ansichtet fast mer till men och lyte
Än prydning, om thervid en förmur skulle tryta
— — — — — — — —
Hvad händerna förmå och hvad man med them värkar
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/195
Den här sidan har korrekturlästs
— 191 —
