hur djupsinnigt man än må uträkna vissa gränsor och skiljedrag dem emellan, är likväl begges ursprung detsamma i förnuft, snille och smak, och begges ändamål, att förtjusa eller behaga, och med detsamma upplysa och förädla, gemensamt.
Hos oss, likasom hos alla andra moderna Nationer, hvilka erkänna med oss samma Kyrkolära, delar sig Vältaligheten af sig sjelf i tvenne hufvudsakliga slag: det Andeliga och Verldsliga. I en mera inskränkt och vanlig mening förstår men under begge slagen blott hvad man egentligen kallar Tal, hållna från Predikstol, eller Altare, i allmänna Rådplägningar eller inför Throner, i lärda sammankomster, vittra samfund eller hvad slags folksamlingar man må föreställa sig. Men det synes, som denna betydelse icke omfattade hela vältalighetens användning, och som den, både i det Andeliga och Verldsliga slaget, utan fel utsträckes ej allenast till alla arbeten, antagliga af en viss öfvertygande eller rörande kraft, men äfven till allt vittert och efter mått och art prydligt skrifsätt, vare sig i Afhandling eller Berättelse. I denna sednare mening blir vältalighetens omfattning ganska vidsträckt, och innehåller med få undantag, hela det prosaiska eller obundna språket, i motsats till det bundna och poetiska.
Ett nytt ämne, vidsträcktare än det förra, uppkommer således härigenom för den
