Änskönt detta yrke, till sitt heliga och öfverjordiska föremål, bör med vördnad åtskiljas från det verldsliga konstyrke, som vi egentligen kalla Vältalighet, har det likväl, genom sitt behof af öfvertygande eller rörande gåfvor, af språkets renhet och stilens värdighet, någonting gemensamt med denna sistnämda, som gör att det blifvit ansedt, såsom ett eget och särskilt slag deraf. Men då vi med skäl lyckönska vår Svenska Kyrka, att snart under trehundrade års tid hafva njutit fördelen af den Evangeliska sanningens rena och oförfalskade föreställning, månne vi derföre kunna lyckönska henne, att under hela detta långa tidelopp äfven hafva ägt andeliga Talare, verkligen förtjenta af denna benämning? Stort är i sanning deras antal, som i detta slag förvarat sina namn genom efterlemnade tryckta arbeten, och stort äfven det förtjenta beröm för nit och lärdom, hvarmed många af dessa namn kommit till efterverlden. Men då man ifrån Gustaf I:s tid ända till början af det 18:de Seklet, och derutöfver, söker efter Talekonstens vedermälen, i den bemärkelse, som de här böra tagas, måste man väl tillstå, att sådana näppeligen finnas, äfven bland kyrkans ljus under sednare delen af det sjuttonde århundradet, våra Emporagrier, Stigzelier, Svenonier, Gezelier, Virenier, Svebilier, att ej nämna alla. Predikosättet var hos oss vid och efter Reformationstiden länge polemiskt. Det förändrade sig efter hand till kateketiska eller exegetiska föreställningar öfver lärans vigtiga sanningar, och
