till våra i öster belägna stränders, dels till transporters säkerhet; hvarjemte icke allenast smärre fartyg afgingo, för att kryssa vid Ingermanländska kusterne och i Ladoga sjön, utan ett Varf anstaltades också i Dorpt, der fartyg byggdes, tjänliga på Peipus sjön, att afhålla fiendens transporter samt försök emot de derintill liggande och Sverige tillhöriga orter.
Efter Konungens olycka vid Pultava, förnyades ofreden ifrån Danska sidan, hvarigenom stora flottan åter måste sättas i starkare rörelse. Genast efter Danska arméns landstigning i Skåne, i November månad 1709, utrustade GeneralAmiralen Grefve Wachtmeister 12 de största Örlogsskeppen, tvenne Fregatter och 3 Bombkitser, samt förde dem sjelf ut på redden, der han blef liggande en hel månad, för att kunna hastigt löpa till sjöss, i händelse någon del af Danska flottan hade visat sig på denna sida om Sundet. Följande året utgick flottan 21 Rangskepp, förutan Fregatter, Brigantiner, Brandare och Transport-fartyg, under denne Herres eget befäl; men i brist af folk, penningar, proviant och andra förnödenheter, var det ej möjligt att verkställa sådant, förrän vid slutet af September månad. Han uppsökte fienden i Kögebugt och angrep dess flotta: hade ock i så måtto framgång, att första Danska skeppet, som innehade Commissariatet och Krigskassan, vid första anfallet med 800 man sprang i luften
