sjelfständighet, för Religionens vård, för Nationens odling, för upplysta Lagars helgd, för höjda tänkesätt, för mildrade seder, för hvar ädel själ, framkallad af Försynen att tänka, verka och uppoffra sig för dessa stora ändamål. — Midt ibland de odödliga Konungar, dem Sverige har att tacka för så många välgerningar, nämdes i Helgedomen Gustaf Adolf, detta kära oförgätliga namn, vid hvars ljud man alltid erinrar sig det stora på Thronen, och det ärefulla för Svitiods folk. En återväckt beundran för den hjelte, som forntiden älskat och begråtit, var härvid icke Academiens enda rörelse. Hjertat söker vid detta namnet i dag, söker med trohetens och tacksamhetens känslor den Konung, i hvars anda för Fäderneslandet, i hvars mödor för dess väl, i hvars mod under brydsamma ödens hvälfningar vårt eget tidehvarf njuter och välsignar Gustaviska dygder. — Svenska Academien, gynnad och lycklig af denne höga Beskyddares vård, saknar dock i dag med oro glädjen af hans närvaro. Hon ser honom på aflägsna stränder väpnad af nitet för Rikets anseende, för Bundsförvandters stöd, för Nationernas frid, och helgden af allmänna rättigheter. Hon ser honom mötas af faror, dem hans öga mäter med ståndaktighet, men från hvilka den sörjande Fosterbygdens kärlek, med sluten och bortvänd syn, återkallar honom i hemliga böner. Och hvar skulle det gifvas en Svensk, hvars själ, vid denna utsigt, ej skulle med rörelse
