hunnit den förmåga, att uttrycka hvar tanka med ledighet och kraft; när, genom samlade mönster och en småningom stigande smak, det blifvit mera allmänt hos författare och läsare, att skilja verklig vältalighet och skaldekonst från en samling af falska prydnader och orediga tanke-svek; när, under en vis ledning, de lyckliga snillen fästa sig vid föremål af ett stort värde, af allmän gagnelighet och nytta; när vitterheten helgas att sprida Religionens vishet och tröst, att upplyfta de heliga känslorna för Konung och Fosterland, att prisa de stilla dygdernas behag och upprymma hjertat för ädla samfundspligter; — då tror Academien sig utan nedslagenhet kunna betrakta sitt kall, och med tillfredsställelse skatta sina yrken värdiga sin Stiftare, sin Beskyddare och Fäderneslandet. — Under sådana förbehåll har Academien inbjudit Vitterhetens Idkare att täfla om hennes pris, af sådan beskaffenhet äro ock de skrifter hon i dag belönar.
Derefter förkunnade Directeuren att i Vältaligheten,
der äreminne öfver RiksCancelleren Grefve Axel
Oxenstierna varit Täflingsämnet, fem skrifter inkommit, men
att Academien, som i anseende till ämnets storhet,
nödgats vara sträng i sina fordringar, icke heller i år kunnat
belöna någom ibland dem.
I Skaldekonsten hade Academien lemnat de Täflande fritt val af ämne, med inskränkning till de allvarsamma, samt derjemte öfversättningar af Fabeln om Aristæus och Orpheus i Fjerde Boken af Virgilii Georgica, Episoden om Camilla, sammanfogad till ett helt af de stycken som
