UPPFOSTRAREN.
FÖRSTA SÅNGEN.
Ges andra segrar ej för Skalden att besjunga,
Än på ett blodsköljdt fält, der krigets åskor ljunga?
Ges ingen liflig Scen, för oss betraktansvärd,
Mer än Cothurnens Scen ifrån en diktad verld?
Räcks blott en tacksam krans af Skördgudinnans händer
På odlarens parterr och plöjarns åkerländer?
O Skördarnes Virgil! O Belternas Homer!
Virginias Euripid! jag täflar ej med er. —
Jag fick er känslas lif: ej höjden af ert snille,
Ej glansen af ert namn. Min sangmö offra ville
En gärd, af hjertat skänkt, af hjertat vedergälld —
Och sedan återgå i skuggan af sin däld.
Min Scen är Menniskan; då, än ej stöpt i vanan,
Ej tyngd af sorgerna, hon dansar fram på banan;
Då Fostrarns eftersyn och vård och föreskrift
Besegrar lynnets fel och sinnets öfverdrift;
Med visligt fog fördrar, med stilla ömhet tvingar,
Och vårens späda brodd till skördens mognad bringar.
Väl mig! om någon dag, välsignande min röst,
Emot et älskvärdt barn en fars, en moders bröst
Med ädel tjusning trycks, med upplyst ömhet häfves!
Då sjöng jag lyckligt nog, och lefde ej förgäfves.
