Att jollra tanken fram ur sinnenas förvirring:
Men ännu ömmare mot egensinnets drift,
Passionens vilda frö och afundsandans gift,
Använden edert nit och edra suckar höjen! —
Ja! nu, i lifvets Maj, den späda telning böjen,
Nu rigten denna stam! af åldern hård en gång
Han gäckar eder vård och konstens sena tvång.
En åldrig seglare, kring bygdens lugna vikar
Sin lärling småningom med böljorna förlikar:
Att, när, mot hafvets rymd, han lägger ut från strand,
Ej styret svika skall en oerfaren hand,
Och stormen slunga kring den ankarlösa slupen
Bland tusen dolda skär, och hvälfva den i djupen.
Det ljusnar mer och mer. Snart i en högre sfer
Den unga anden röjs af kunskapens begär.
Ur gruset småningom han lyfter fria vingen
Upp mot begreppens rymd — och massorna af tingen
Ta form och färg och lif, och ordnas till en verld —
Och solen träder fram och börjar dagens färd.
Det är ej denna sol, som öfver qvalda länder
Ur heta stjernans krets sin middagsvigge sänder,
Och torkar blommans dagg, och qväfver kraft och mod:
Att speglas i en dagg af tårar och af blod,
Och nödens enda kraft på otacksamma fårar,
Och plundrarns enda mod bland värnlösa och dårar...
Nej! sådan hon gick upp för verldens gyllne tid,
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/67
Den här sidan har korrekturlästs
— 63 —
