Besvär jag eder ömt! I känslan af er fröjd
Betänken rätt ert kall och edra pligters höjd!
Af er tar barnets själ den form, den rigt, den vana,
Som sällhet eller ve för menniskan skall dana;
Åt er är anförtrodd en ädlare natur,
Som engelns höjd kan nå — kan sänkas ner till djur.
Med hjertats ömma språk till hjertat tidigt talen!
Ty hjertat fattar bäst de höga Idealen
För sin fullkomlighet, i ständig fortgång röjd;
Blott hjertat lyfter sig, med hopp och barnslig fröjd,
Som himlen högt, till Gud — och, vidt som jorden räcker,
Till bröders ljus och väl, omfamnande, sig sträcker,
I hvarje menskobröst Försynens milda makt
Till vishet och till dygd det första fröet lagt;
En gnista af det ljus, som högre andar kröner,
Förtroddes, flämtande, åt dödlighetens söner.
Men skall i jordisk mark ett himlafrö slå rot,
Och drifva, och ge frukt, och trotsa stormars hot;
Skall i vår tunga luft den ädla gnistan trifvas,
Och tändas till ett ljus, och till en låga lifvas:
Må fröet skjuta fritt! men tryggt i odlarns gård;
Må gnistan vecklas fritt! men närd med trogen vård:
Att marken ej blir stel, och atmosferen tjocknar —
Och fröet evigt dör, och gnistan evigt slocknar.
Haf ögat på naturn! sjelfständig i sin gång,
Hon hatar reglans nyck och etikettens tvång.
Född i dess egen barm, att hennes afsteg bättra
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/75
Den här sidan har korrekturlästs
— 71 —
