Till Den som verlden styr — till Den som verlden frälst;
Med helga lärors kraft, som, öfver qval och öden,
Ge värde åt vårt lif, hugsvalelse åt döden.
Men nej! du ömhetens och Religionens vän!
Min röst ej manar dig: du ej behöfver den.
Matt, liflöst är det språk, Permessens tärna äger,
Mot hvad din enfald vet, din milda vishet säger;
Behagens Urani, och dygdens Aphrodit!
Ditt hjerta talar mer än alla lärors nit.
Lik den Osynlige, i gränslös mildhet buren
Kring varelsernas rymd, — Som sökte i naturen
Ett aftryck af Sig sjelf, att mera älskad bli,
Och modershjertat fann, och såg sin bild deri:
Så går du, dold och mild; som Han, den gode Anden,
Du leder dina små, med jemn försorg, vid handen,
Och, sjelf i deras krets en skyddande Försyn,
Förtror dem blott åt dig — och Honom öfver skyn.
Förtror dem åt den Vän, som gerna sig förbarmar;
Som slöt de menlösa i hulda Brodersarmar;
Som sjelf var barn en gång, och sjelf beskydda vill
De oskuldsfulla små, dem himmelen hör till.
Jag ville följa dig, då än, med upplyft öga,
Du visar för ditt barn det stjernbeströdda höga,
Den sköna solens guld, och silfvermånans klot,
Än sänker det förtjust till blomman för din fot,
Den granna ängens bädd, den gula åkerns skördar —
Och lyfter det igen, och rörd och tacksam vördar
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 4.djvu/83
Den här sidan har korrekturlästs
— 79 —
