Det blef då den missnöjda menniskans vana,
Att alltid en högre lycksalighet ana,
Än den hon af ödets välgerningar fick!
Hvad båtar dig, yngling, till stjernorna syfta?
Säg, har du väl rätt eller styrka att lyfta
Till etheren mer, än din trånande blick?
På verldshafvet fattar du, ovand, ditt roder;
Du lemnar på stranden din sörjande Moder,
Och öfverger torfvan, som plöjs af din Far.
Om inga förrädiska stormar du drömmer:
Inbillningen magiska njutningar tömmer
På dina, kanhända, ej kommande dar.
Välan, ditt oroliga hjerta försmäktar,
Att släcka sin törst uti Gudarnas nektar.
Gå, låna dig vingen af Jupiters örn!
Och, när af hans hämnande åskvigge slagen,
Du störtas, på hopp och på sällhet bedragen,
Sök henne på jordklotet, hörn ifrån hörn!
Sök, flyg öfver torgen i gyllene charer;
Med qvinnor i gazer, med män i Talarer
Fyll opp hvarje qväll din Olympiska sal;
Skryt, slösa med skatter ut Persiens grufvor;
Med fradgande saft af Falerniska drufvor
Gjut eld i din blod utur glädjens pokal.
