lottade. Vi böra därför ej sky några offer, då det gäller att taga vara på och förkovra det biologiska arv, varmed en givmild natur försett oss. Det är farligt att invagga sig i den tron, att denna kraftkälla är outtömlig. Den kan bli mindre givande, ja, den kan helt sina ut, om vi ej förstå att hushålla tillräckligt.
Äldre tiders tänkare ha uttalat den vishetsregeln: »Känn dig själv!» Den gäller även för oss, som nu leva. Men vi gà längre och säga: »Känn dig själv, din släkt och ditt folk!»
Vi måste i grund lära känna icke blott olika individer, deras utseenden och typer, utan också släkterna själva, deras liv och strider och de drivande krafterna till utveckling i den ena eller andra riktningen. Vi böra därför noga aktgiva även på biologiska, fysiologiska och patologiska förhållanden inom dem, d. v. s. söka klargöra släkternas konstitution, deras anlag, sociala värde och duglighet m. m.
Ofta hör man den meningen uttalas, att ingenting står att vinna genom att utforska exempelvis en »bondsläkt, som är som alla andra». Detta är ett stort misstag. Släkternas sociala rangställning är ingalunda det avgörande. Rasbiologiskt sett äro bondsläkterna som folkskift värdefullare än andra, ehuru de ej äro så kulturellt bärande som t. ex. överklassen. Det rasbiologiska och kulturella värdet sammanfaller sålunda ej. Man kan likna den svenska folkstammen vid en högrest och kraftig fura, bondsläkterna utgöra själva kärnveden. På grund härav böra vi ägna dem vår synnerliga uppmärksamhet. Därtill kommer, att de erbjuda ett mycket lätt tillgängligt arbetsfält. För en forskare bör det emellertid falla sig helt naturligt att sysselsätta sig med vilken mänsklig släkt som helst, den må nu vara socialt lågt eller högt stående. Bondens, torparens och arbetarens släkter äro värda lika stort intresse som adels- och furstesläkterna. Det är ej rang, titlar och lysande levnadslopp, som inom denna forskningsgren skola vara föremål för våra studier, utan det är frågan om större eller mindre grupper av mänskligt liv, förenade genom blodsband, resp. ras. Det kan mer än väl hända, att en enda fattig eller urartad släkt kan lära oss mer än ett dussin andra av genomsnittstyp. Det bör stå som ett hägrande mål för oss att komma de mänskliga ärftlighetsförhållandena inpå livet, vare sig det nu gäller yttre egenskaper, utseende och dylikt, eller inre.
Det är möjligt, att mången känner sitt mod sjunka inför dessa vidsträckta perspektiv, tänkande: till detta duger inte jag. Jag har intet begrepp om hur man skall gå tillväga; jag har inga kunskaper. Jag måste avstå från all tanke på att bedriva materialsamlande. Sådant hör de lärda till.
Men dylikt klenmod är ej berättigat. Visserligen kan en människa, som saknar speciella kunskaper, ej utföra maktpåliggande arbeten av denna art, men hon kan ändå göra sig nyttig på mångahanda sätt. Hon kan lämna sina bidrag till det omfattande material, som håller på att hopbringas världen runt.
Ett systematiskt utforskande av svenska släkter inom olika samhällslager, typologiskt, personhistoriskt och rasbiologiskt bör vara ett gemensamt mål för oss av mycket stor betydelse. Men hur långt äro vi ej ännu därifrån?
Man har nu mångenstädes i världen redan kommit till insikt om att här föreligga nationella och kulturella uppgifter, som ej få försummas. England och Amerika äro föregångsländerna, där forskningsinstitutet redan kommit till stånd och börjat visa sina verkningar. I åtskilliga andra kulturländer ha dessa frågor också debatterats mer eller mindre livligt.
