härförare och statsman, hans siareförmåga att förutse vändningspunkten af vår tids och kanske alla tiders störste och lyckligaste segrare, konungars och folks nästan verldsmäktige betvingare, hans vågade beslut att motsatta sig denne politiske afgud, oaktadt han var dennes fordne vasall och vapenbroder. Hans snille och förmåga att råda eller leda Europas statsman, furstar och härar så, att denne jätte, som eröfrade länder och af- och tillsatte konungar, omsider blef besegrad, och att han, ibland revolutionens samtida härförare och furstar med och utan spira, var den ende, som bibehöll sin sjelfförvärfvade storhet midtibland dertill borna och af Guds nåd utsedda, af dessa afundad, misstänkt, ja af många hatad, dessa omständigheter, händelser och förhållanden kunna ej annat än i många årtionden, medel- eller omedelbart, molnhölja hans namn, hans ära och hans förtjenster[1].
Men vill och kan man genomstränga dessa moln t. ex. i afseende på hans förfarande vid tillvägabringandet af föreningen, den så ofta och så bittert, ur den såkallade svenska synpunkten, klandrade föreningen emellan Sverge och Norge, så måste man medgifva, och så skall man finna, att densamma är fotad på ädlare och med detsamma på fastare grunder än svärdets och eröfringens ovilkorliga, och då tillika slafbundna, ofrivilliga, missbelåtna, jemmerfulla, oftast olycksdigra. Man kan väl åberopa, och det har också motionären temligen oförstäldt gjort, Finlands sexhundraåriga svärdets eröfring af och förening med Sverge. Men det skedde under olika tids- och upplysningsförhållanden, då den besegrade befolkningen befann sig i ett nästan fullständigt
- ↑ Det vill säga i afseende på det så kallade befrielsekriget i Tyskland och sättet och vilkoren vid tillvägabringandet af föreningen emellan Sverge och Norge. Att han i andra hänseenden hade fel och brister såsom alla dödlige det hafva, är otvifvelaktigt, ty ju skärare ljuset är, dess mörkare blifva skuggorna.