94
Se dessa träden foglar hysa,
Som af en blandad målning lysa,
Af deras qvitter luften fylls.
Min röst fördubblad återvänder,
Som jag förtjust till berget sänder,
Hvars spets af solens guld förgylls.
Der syns en helig lund som skryter,
Att han af ingen yxa vet,
Och här ett fält i ljuset bryter,
Der hundra hjordar gå i bet.
En bäck från höjden kullrar neder
Och kring det friska gräset leder
Sitt obestånd och stölta dön;
Han sig i villoslingring kröker,
Tills han sitt skum med bullret öker
Och störtar sig i salta sjön.
Se hafvet tusen holmar delar,
Der dagens stjerna svalkar sig
Och på dess hala yta spelar
Att desto mer förblinda mig.
Ett mjölkhvitt segel ögat röjer,
Hvar sig en götisk byggnad höjer
Af tid och luftens våld förstörd;
Men snart den lätta duken sväfvar
Förbi ett fält, som hettan sträfvar
Att kröna med en gyllen skörd.
På denna häll en gosse ansar
Och kastar ut en svekfull ref;
Ett flygtigt flarn på vågen dansar,
Der masken ned åt djupet dref;
Knappt feneslägtet honom slukar,
Förr’n korken under vattnet dukar;
Förgäfves fången stretat har,
Hans käft vid mordekroken hänger,
Man böljans son till landet slänger,
Der han i gräset sprattlar qvar.
En hare ned för detta näset
Liksom en skugga for förbi,
De färska spåren smitta gräset,
Dess villoslag förrådda bli;
