96
Jag ser en fyravingad skara,
Som himlabågens färger bär,
Sig med de blyga blommor para;
När ena blomstret suget är,
En fjäril strax ett annat söker
Och så sitt korta lif föröker
Med ett lycksaligt tidsfördrif.
Hur ymnigt tiden för oss räckte,
Om vårt bekymmersamma slägte
Drog sådan nytta af sitt lif.
En menska bör den tid förgäta,
Som lifvets korta ro betar,
Men blott dess längd med stunder mäta,
Då hon en ljuflig känsla har;
Hvad minsta oro kunde föda
Hon borde i sitt minne döda
Och glömma ända till dess namn;
Men ack! hon mot naturen stretar
Och sig en verld af plågor letar
Midt i lycksalighetens famn.
Men nya syner ögat gläda:
Förvillad i en löfrik park,
Der mina fötter ljufligt träda
På en med blomster bäddad mark,
Jag ledes i förtjusta dalar,
Der träden öppna sig i salar
Och strax derefter skockas fram;
Jag ser en spräcklig skugga darra,
Hvart enda träd syns ljuset narra
Att leka nedan för dess stam.
Nu börjar marken slutta neder
Och sjunka i en lönlig gång,
Som mellan tvenne kullar leder;
Ju mera lunden blifver trång,
Dess mer syns ljuset ock försvinna;
Hit kan ej något väder hinna,
Och när man midt i dalen är,
Man af en okänd vördnad ryser,
Ty fastän dagen klarast lyser,
Så segrar likväl natten här.
