Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/167

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
159

Från verlden skild, Etyden[1] famlar
Bland vördade ruiners grus,
Der ålderdomens guld han samlar
Och i dess mörker sprider ljus.
Att sina djupa tankar föda,
Han lefver endast med de döda;
Men är bland mina gudars tal
Den ende, som ej ledsnad röjer,
Den ende, som sig sjelf förnöjer
Och ångrar ej sitt sällskapsval.

Den enslighet, der han sig stänger,
En skugga åt hans uppsyn ger,
Men tankens eld ur ögat tränger,
Der man ett stilla nöje ser.
Här med det sanna och det sköna
Athen och Rom min möda löna:
Här höras skalders höga ljud.
Jag mer och mer begärlig blifver,
Men mattas ändtligt af min ifver
Och går att söka Helsans gud.

Ett präktigt fält mitt öga drager,
Der feta lam i väpling gå;
Den hårda ek, den friska lager
På närmsta berg och höjder stå.
De floder, som ur klippan strömma,
I jordens klufna sköte tömma
Sin rika malm och kalla saft.
De blida väder kring mig spela,
En balsamlukt begynner dela
Åt hjertat en förlorad kraft.

Här Helsans glada gud jag finner:
Hans muntra gång och anletsfärg,
Den eld, som i hans ögon brinner,
Allt tecknar kraft i blod och merg.
Den raske pilt ej länge töfvar:
Än han sin viga styrka pröfvar
Och tumlar om i stoft och dam;
Än syns han i de högsta toppar,
Än i en flod, der han sig doppar,
Och på hvars rygg han simmar fram.
 

  1. Etyden = forskningen.