Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/181

173

Åt mig, att henne se, i stället för ditt öga
 Har hon ett hjerta skänkt.

Ett medfödt verldsförakt, en afsky för att trängas
På lyckans skådeban, der hopen skockar sig.
En smak för enslighet, att fjerran utestängas
 Från arga dårars krig.

Hvad gudar i mitt tjäll min enslighet förnöjde!
Etyden, sanningen och framför allt den gud,
Hvars spel Olympen rör; men snart jag äfven röjde
 En tomhet i hans ljud.

Jag skilde mig vid allt. — Natur! jag i ditt sköte
Den första sällhet rönt, som himlen mig beskärt.
Du förde mig på nytt i mina gudars möte,
 Som blef mig dubbelt kärt.

Hvar råkade jag dig? I filosofens hydda
Har jag dig mulen sett och vanstäld i palats.
Än saknade den gud, som skulle mig beskydda,
 Sin rätta skådeplats.

Min oro bröt sig lös ur städers trånga näste,
Och vid mitt första steg jag i ditt tempel var.
Dess altare vår jord, dess tak var himlens fäste
 Och du mitt gudasvar.

Jag andades en luft, som lif och styrka närde,
Jag hörde hjertats språk och älskade din lag.
Ibland ett menlöst folk jag såg mitt slägtes värde
 I dina första drag.

Förnöjd jag märkte då hvad orätt jag dig gjorde,
När jag det höga sökt, der du ej ägde del;
Och att jag till ditt lof min sångmö helga borde,
 Att bättra hennes fel.

Af falska dygders sken hos lyckans stolta söner
En skald med eldadt bröst förvillas mången gång,
Men snart bedrägerit med stilla sinnen röner
 Och rodnar för sin sång.

Svenska Parnassen II.12