180
Mitt öga in i skogen bryter,
Som, fast af hvita tält betäckt,
Ännu af sommarns målning skryter
Uti sin evigt gröna drägt.
Hvad hugg dess tysta boning skakar!
En reslig tall vid roten brakar,
Och jorden darrar vid hans fall.
Han måste dö, att sedan äras,
Han får af stolta böljan bäras
Och hamnars prydnad blifva skall.
För dagens ljus härinne döljes
En björn, som i sitt ide väcks.
Han af ett mordeskri förföljes,
Af hundra munnars sorl förskräcks.
Han bister fram på fältet rusar,
Men omges der af vilda busar,
Som törsta efter bjessens blod.
En i sitt gap han redan sugar,
En med sin ram till marken trugar,
Men såras sist af jägarns lod.
En ädel ifver honom bränner,
Han mot sin stolta ovän går,
Sin död han re’n i bröstet känner,
Men krafter af sin plåga får.
Af hämnd hans mörka ögon brinna,
Han i sin död vill segrar vinna
Och få ett hjeltevärdigt slut.
Han vård och skärmar söker tvinga,
Men hvassa spjut hans hjerta stinga,
Der sista ifvern forsar ut.
Hvad krig på närmsta sjö beredes!
Med väpnad hand är böljan väckt:
En not, som under isen ledes,
Har sina vida armar sträckt.
En braxen der förgäfves döljes,
Han ner i lägsta djup förföljes
Och med sitt sällskap fångas opp.
Lik Sparten[1], som gaf aldrig vika,
Han heldre fängslas vill tillika
Än skiljas från sin kära tropp.
- ↑ Sparten = spartanen.
