182
En klufven gran här inne sprakar,
Och rummet af dess sken förgylls.
Man sig kring vida spiseln makar,
Med glam och sagor tiden fylls.
En sig en älskad granne väljer,
Och när han hårda björken täljer,
Han hennes namn i virket skär.
En hemlig blick hon honom sänder,
När ullen mellan hennes händer
I hundra lyckor virkad är.
Men ljusen tändas, julen firas
Med sparsam lefnads öfverflöd;
En landtmans bord för vänner siras,
Med dem han delar nöjd sitt bröd.
Kom, matta stadsbo, kom att blandas
Med bygdens folk, om du vill andas
En glädje, okänd i din verld;
Men lemna der ditt falska löje,
Och smitta ej ett menlöst nöje
Med smaken af din tomma flärd.
Den skörd, som varit åkerns heder,
Men under slagan blifvit mjuk,
Man på den hårda tiljan breder
Och dansar på den gula duk.
Än hvarje par sig särskildt svingar,
Än i en ring sig skaran tvingar,
Och än man sväfvar i en rad,
Som sig i hundra hvirflar kröker;
Man spelets ljud med sången öker,
Att göra dansen mera glad.
Af hvad för sken är jag betagen?
Hvad dager går i norden opp?
Hvad låga, kring om polen dragen,
Med färger skiftar nattens lopp?
Vid himlens bryn ett moln sig höjer,
Jag der en flammig båge röjer,
Hvars låga brister häftigt ut;
Strax ser jag hela molnet tändas
Med strålar, som mot strålar vändas
Och kastas liksom blanka spjut.
