Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

194

 Med samma oskuld och behag,
Hur nöjd jag skulle mig i hennes armar finna
 Och ej till morgon mig besinna
 Att anta Hymens stränga lag. —
Men öde», ropar han, »om du ej kunnat fatta
 I qvinnobröst så mycken dygd,
Som hos min katta fins; förvandla då min katta!
Som hustru skall hon bli ett mönster i vår bygd.»
 Till dårars straff det stundom händer,
 Att ödet deras böner hör.
En morgon, när sin syn till kattens bädd han vänder,
Han der i stället ser, hvad hans förundran gör,
 Hvad knappt han vågar tro — en flicka!
 Hans katta lik till punkt och pricka.
Det hennes vålnad är och hennes hvita skinn,
I ögat samma eld, som tog hans hjerta in.
Det är hans katta sjelf! Hvem annan kan förena
 Så mycket vackert, fromt och godt?
 Att vinna en så dyrbar lott
Och framför annat allt att äga den allena,
 Han hastar att på lagligt vis
 Sin skönhet i besittning taga
 I väntan af ett paradis,
 Som många männer plär bedraga.
 Den dåre, hvarom frågan är,
 För sent i äktenskapet lär,
 Att unga kattor gamla blifva,
 Att af den hand, hvarmed de lekt,
 En vacker dag de skinnet rifva
 Och bita den de fordom smekt.
Hvad! skall en ärlig man en sådan medfart röna
 Af den han upphöjt har till fru?
 Hon är förvandlad, säger du,
 Till skapnad, namn — men hos den sköna
 Naturen katta är ännu.
 Naturen kan man ej förbyta;
Hon döljas kan en tid, men hvilken vågar skryta
Att äga henne läst i ett beständigt band?
Sin husfru-rättighet hon aldrig öfverlåter,
Om hon på porten drifs, som hända kan ibland,
 Hon genom fönstret kommer åter.