196
När ser man ej en afundsjuk
Beväpna sig med skäl att andras prakt förringa?
Så gjorde denna räf. — Med ryggen mot en sten,
Som dolde hans förlust, han med en ifrig stämma
Fördömde svansars bruk. »Lär», säger han, »att hämma
Ett skadligt öfverflöd, som fastnar vid hvar gren
Och slingrar sig kring våra ben
Och länder oss till högsta men,
När i en hönshusdörr vi lida någon klämma.»
Af dessa ömma skäl det mogna råd han gaf,
Att svansen borde skäras af
Som obeqväm och tung att bära. —
I hopen en, som nysen fått
Om krigets slut och ringa ära,
Hvarur med stympad svans vår talare har gått,
Ser skälet till hans nya lära
Och vågar af herr Räf begära
Att för ett menlöst nöje blott
Han ryggen visa täcks. — Bestört och nederslagen
Herr Räf med stubbig svans, för allas ögon röjd,
Sig smyger sakta bort, uti sitt hopp bedragen
Att i ett samfund ändra lagen,
Hvarmed han ensam ej var nöjd.
Gif akt på dem, som bruket klandra,
Om någon hemlig brist förmår dem ej dertill.
Den fins, som nya bruk med högmod stifta vill,
Att truga sina fel på andra.
Den igenfunna skatten.
En far ifrån sin dödssäng talar
Till sina söner: »Jag åt er
Har ej till arf att lemna mer
Än denna lilla gård, än dessa fält och hagar,
Som åt er ungdom myst. — Jag vet, för ert begär
Dess afkomst ej förslår, men för att bristen fylla
Jag lofvar er en skatt, förborgad i dess mylla.
Att finna hvar den nedlagd är
