Jag hunnit i lifvet att lära
Hvad sällhet och elände gör:
Den dygd, som i uselhet dör,
Ej lefver af ära.
Jag vill henne dock icke lemna,
Ej hata den verld, som mig qväl.
Hvad himlen mig ändtligt må ämna,
Så vill han dock säkert mig väl.
Jag har mina pligter att fylla
Och väntar fast mera min lott,
När tiden kan göra dem godt,
Som vrede förskylla.
Ode öfver vänskapen.
Lifvets sällhet i sitt hela
Och en verklig gudafröjd
Är att hjertat kunna dela
Med en vän, som gör mig nöjd.
Skapt att ingen dödlig svika,
Gjorde hvarje själ mig lika,
Som är mensklig liksom min;
Men när arghet drar de flesta,
Ger mig ödet dock den bästa,
Damon! om det ger mig din.
Ifrån sten till ört och djuren
Och till stjernors klara hvalf
Blir, med all sin prakt, naturen,
Utom menskan, knappt ej half.
Ingen glans, som ögat spelar,
Ingen ros den fägring delar,
Intet ljud har sådan röst,
Som der mensklig täckhet blandas,
Och en själ, som godhet andas,
Lifvar ett förnuftigt bröst.
