Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/23

15

Fast mörker vill inskränka för mig din himlaprakt,
Så högt jag dock kan tänka om en fullkomlig makt;
Så högt går själens öga hans skönhet se uppå,
I hvilkens sällskap höga vår sällhet skall bestå.

Allt hvad vi här betrakta, som Gud utgjutit har;
Allt hvad vi herrligt akta och hvad vår själ betar,
Är blott en dunkel strimma från evighetens hus,
Som der skall klart uppglimma i ett fullkomligt ljus.

Vår själ är der ej stängder i trånga fångehus,
Men evighetens längder hon räcker med sitt ljus;
I dessa djupa grunder får hon med glädje se
De stora Herrans under, som der beständigt ske.

Guds skönhet uppenbaras på ett fullkomligt sätt
Och för vår själ förklaras, som sig får skåda mätt;
Hans gudoms skatt der blänker, hans egenskapers höjd,
Som själ och hjerta sänker i oförvansklig fröjd.

Hans vishet då intager vårt inre själabröst,
Hans kärlek till oss drager den aldraljufsta tröst,
Var åtrå, håg och längtan har då sin fyllnad fått;
Här är ej någon trängtan, vi ha det högsta nått.

Af dygdens sanna källa den ljufsta smak vi få,
Som skall i själen qvälla liksom en flod, en å,
Och i vår anda verka en evig själaro,
Som oss i Gudi stärka och i hans kärlek gro.

Den sötma vi här smaka af vänskaps ljuflighet
Går icke der tillbaka; en himmelsk enighet
De sälla själar binder i frid evinnerlig,
Att alla utan hinder i Gud förnöja sig.

Vi skola se och veta, att denna sällhetstid
Oändelig bör heta, som öka skall vår frid;
Ej någon fruktans plåga kan hos oss växa opp,
En helig gudomslåga har stillat allt vårt hopp.