222
Bannebref
till en trög vän[1].
Kom, skalders harm, och hjelp mig skrifva:
Jag väldugt skrapa vill min vän.
För alla bref jag mäktar gifva,
Så får jag aldrig ett igen.
Hur pinligt jag må honom tigga,
Så får jag dock på landet ligga
Och ledsen längta post från post.
Jag illa ser, har dålig helsa,
Jag ber hans läkarvett mig frälsa;
Han ger mig döden förr till kost.
Välan! till trots jag ännu andas,
An ser jag pennan på mitt ark;
Här skall åt dig en dosis blandas,
Som quantum satis skall bli stark.
Du skall då rätt få lära veta,
Hur farligt är att skalder reta.
Du lär ej sett en vred poet.
Han tror, dess verk bör evigt lefva.
Räds, fluga! Spindeln vill dig väfva
I sina trådars evighet.
Dock se, hvarmed kan jag mig hämna?
Hvar får jag föda för mitt hat?
Det enda fel jag har alt nämna
Är det, att han är litet lat:
Och jag, ty värr, ej heller flitig;
(Hvar får jag rim?) nu står jag ... kritig
Och skäms för det jag börjat på;
Men det är gjordt: jag satt mig före,
Han skall ej gälla fyra öre,
Om jag satiren lärt förstå.
- ↑ Med. D:r Anton(?) Hoffman (1739—1782).
