260
tyckes kunna förvänta gladare dagar under den beständiga omvexling, som natur och menniskor åtföljer. Konungen dör utan barn, icke utan arfvingar; hans död förändrar allting: regeringsart, anläggningar, folk, och man hade kunnat tro, att det slägte, som följt konung Carl uti så många farligheter, med mod, tålamod och ståndaktighet äfven dött med honom. Der finnes ett folk, M. H., under denna luftkretsen, som, likt de gamle germaner, hatar stillhet, älskar lätja, misstänksamt och lättroget[1], lydigt och oroligt, högfärdigt och afundsjukt, uti krig förfärligt för fiender, uti fred ofta för sig sjelft, och som fordom stadgat Europas öde, men ännu icke stadgat sitt eget. Det folket ser redan drottning Ulrika på tronen, stadfäster henne dervid och återtager den frihet, som, af fadren spard till utseende, icke till väsende, af brodern var alldeles gjord till intet. Detta val och denna ändring, M. H., äro märkvärdiga händelser för framtiden, och om denna första riksdagen gjorde dråpliga ting för riket, så torde man dock icke hafva hunnit besinna sig på allt, att förekomma söndring ibland svenskar, med många sedermera deraf upprunna hvälfningar, hvilka haft sin upprinnelse ifrån detta tidehvarf. Det är troligt, att folket ledsnat vid ett långvarigt krig, varit trött och utmattadt, fikat för den skull efter bättre vilkor, som lagar först och aldra längst eget uppförande kunde stadga; men det är icke möjligt, att det hatat konungahuset och fägnat sig åt att se någon gren deraf åt ett oblidt öde öfverlemnad, utan närmare hjelp och utsigt än dem försynen uti framtiden skulle vilja bereda. Drottningen, M. H., ägde nog hög själ att skicka sig för en tron och många stora egenskaper för att regera. Dock, under hennes korta styrelse och en längre lifstid, såg man, att hårdheter emot en broders minne[2] och en systers barn icke kunde brytas af den mildhet hennes kön medfödd är eller af den kärlek, som ett nära blodshand plägar intrycka. Historien kan icke dölja dessa omständigheter af hennes regering; men hon torde söka upp derföre ifrån hennes barnaår ursäkter, åtminstone draga derutaf varningar att icke gynna och tillåta annat än det som kan stifta sinnesförening ibland dem, som blodet förenar; ty om så hända skulle, att en partianda ville smyga sig emellan, ville blåsa upp en eld,
