dringar detta land undergått, dels af invärtes, dels af utvärtes drifter. De upplysa grunderna till hans rådslag, anledningarne till hans beskickningar, många händelser uti hans lefverne och många uti rikets historia. I sanning, prydligare ämnen för hans minne, värdigare för eder uppmärksamhet!
Dock, M. H., jag betänker mig. Det förnuftigaste utkast till mitt tal torde icke blifva för mig det försigtigaste. Vi lefva uti en tid, som skall likna Nervas och Trajani tider, då hvar man tänkte hvad han ville och tordes säga hvad han tänkte, åtminstone har lagstiftaren ditåt syftat. Men under våra politiska krämpor och med de eldfängda ämnen som äro omkringströdda, kunde en så stor lycka, nyttjad med yrsel, uti yrsel förvandlas. Mången, M. H., liknar Phaëton uti fabeln, klifver upp i solens vagn; men i stället för att upplysa och uppvärma verlden, sätter henne uti full låga och brand. Om jag kunde upptäcka driffjedern till våra vid konungens död med brådska afbrutna krigståg uti fiendeland, driffjedern till våra freder; uppenbara de konster utländske makter brukat, att nyttja sig till förmån vår svaghet, vår ledsnad, vår oenighet och en oviss tronföjd; föra eder till våra stränder, att se der allt uti eld och rök uppstiga, och på längre sigte, en främmande sjömakt, för anseendet af vårt försvar utrustad och icke för blodspillan; så blifva dessa händelser icke förr begripliga, än när man kastar ögonen på den tidens beskaffenhet. All brytning uti stater, likasom uti en sjuk kropp, är våldsam och farlig. Jag bör icke oroa dem, som gått till hvila. Jag känner icke så noga alla då varande omständigheter, men hvar och en bör känna, att omständigheter mycket verka och göra starkt intryck; ty att sitta uti lugnet och derifrån utfärda hårda domar öfver dem som seglat uti svallande haf och emellan fördolda bränningar, utmärker liten kunskap om sakernas lopp här i verlden, liten om menniskans krafter emot lycka och olycka, liten billighet och kärlek. Under stormen vill ingen stå vid rodret; efter stormen tilltro sig alla hafva kunnat styra bättre. Ej heller bör man förebrå främmande makter något; de hafva handlat förnuftigt för sig, och längre gå icke deras förbindelser. Våra pligter deremot fordra att nyttja deras biträde lika förnuftigt för oss, hvarom en framtid oväldigare och friare dömer, när den blir olika emot den tiden, då grefve Tessin, så väl som andra, kunde hafva haft anledning att tro en annan öfverhet vara till att göra redo för än ens
