288
Detta lilla företal, som skiljer sig ifrån mina vanliga ämnen, skall ej hindra mig att blifva vid mina ingångna förbindelser[1], och La Mottes fabler hjelpa mig nu, som ofta tillförene, att dem fullgöra.
⁎
Saga om Fursten, Jägaren och Höken.
En spotsk hök satt i sina förfäders bo; tänkte argt men befarade intet ondt. Dock, som olyckan ofta vakar, när den hon syftar uppå som sötast sofver, så stälde en snäll fogelfängare upp sina nät, uti hvilka höken samma dag, mera lysten än försigtig, sig insnärjde. Fogeln var rar till fjäder och snäll i flygten; ty trodde dess nya herre sin skyldighet och sitt intresse fordra att frambära sitt nya fänge för sin landsherres fötter. Han vann ock tillträde; men höken, mera betänkt på frihet och hämnd än förbländad af glitter, guld och ädla stenar, flög ifrån jägarens hand, och med sin dristiga klo spände han (jag hisnar att säga) furstens näsa.
Som en mäktig herres lemmar, ej mindre än alla andra, äro af kött och blod, så ömmade detta den förnäma näsan, likasom hade det endast varit en lumpen, grof och förfrusen tiggare-näbb. Hoffolket lupo till; hoffröknarna jemrade sig och sade, fulla af ömhet för sin öfverhet: stor sak i svedan, men det är synd om det vackra ansigtet! Öfverjägmästaren och öfverfalkenermästaren togo hvar sin tång. Det gjorde dem ondt om en så vacker fogel; ty ville de ej spilla dess lif, utan endast försigtigt bryta upp dess klor; hofsvennerna buro vatten, pomada, servietter, lavendelspiritus, svamp och flera nödvändigheter; andre lupo flåsande omkring i staden af fruktan att ej vara de första budbärare af en så sällsam tidning samt tillika bibehålla sig vid det anseendet att veta hvad i furstens rum hände. Somlige sade, att höken länge sedan vandrade i luften med landsens näsa; andre, att fursten redan låtit svarfva sig en ny. Med ett ord: hvar hade sin lilla osanning att löpa med.
- ↑ Tessin hade i ett föregående bref lofvat, att för hvarje gång berätta prinsen en saga eller fabel.