22
Den sällskapsro, som allmänt vankar,
Som sed och ondska värde gett,
Der tungan leker utan tankar,
Och dåren har det mesta vett;
Det lösa gift, det skum af snille,
Som sårar ej så djupt det ville,
Men fläckar hvad det flygtigt rör.
Ett späckadt nytt, en barnslig blandning
Af löje, arghet, lögn och sanning,
Man från hans läppar aldrig hör.
Den afund, som sin galla röjer
I hvad beröm hon ej har del,
Som mot. förtjenst sin stämma höjer
Och fäster sig vid minsta fel,
Hvars törnen i hvar lager blandas,
Som smittar luften, hvar hon andas,
Och tvedrägtsfrön i löndom sår;
Vår mödas skörd, vårt lif föröder,
I egen barm sin afgrund föder,
Ej till hans hjerta nalkas får.
Så, när en flod från höjden hastar
Och rödjer väg i grus och sand,
Hans strida fors det vrak förkastar,
Som nalkas till hans klara strand;
Här, nöjd han sin förfriskning njuter;
Den ström, hans rena källa gjuter,
I loppet skäras mer och mer;
Hans inre rikdom ögat finner,
Som med en stråle djupet hinner
Och perlan der på botten ser.
Ståndsbetraktelse.
Försynens hand har satt oss hit
På jorden att med svett och flit
För lifvet omsorg draga.
Här tusen vägar öppna stå,
Der alla efter önskan få
Sitt bröd för mödan taga.
