De tvenne lustspel, som här nedan meddelas, uppfördes båda på frihetstidens egentliga scen, den s. k. »Kungliga svenska skådeplatsen», hvars verksamhet omfattar åren 1737—1753. Före denna tid kunna vi knappast tala om ett svenskt lustspel i egentlig mening, om ock den svenska teaterns historia öfver hufvud går vida längre tillbaka i tiden. Den första ansatsen till grundläggande af en fast svensk teater gjordes dock först vid 1600-talets slut.
En del studenter, som några år gifvit »allehanda skådespel» i Upsala under ledning af professorerna Rudbeck och Lagerlöf och härför rönt uppmuntran af drottning Ulrika Eleonora d. ä., flyttade nemligen år 1686 denna sin verksamhet till hufvudstaden. I den s. k. Lejonkulan vid slottet uppförde detta vårt första inhemska skådespelarsällskap under sex år åtskilliga svenska dramer, till stor del författade eller bearbetade af de unga aktörerna sjelfva. Dessa stycken utgjordes dock förnämligast af sorgespel i den franskt klassiska stilen med främmande ämnen som »Darius», »Phaeton» o. s. v. och blefvo utan egentligt inflytande på vår vitterhet.
Också hade detta sällskaps korta verksamhet nästan hunnit råka i glömska, när efter närmare femtio år försöket åter förnyades. Omständigheterna syntes denna gång gynnsammare. Efter Karl den tolftes död och de blodiga krigens slut hade vårt fädernesland fått upplefva femton välsignelserika fredsår, under hvilka det hemtat nya krafter och börjat återvinna sin välmåga. Äfven för vårt språk och vår literatur hade med frihetstiden ingått ett nytt, betydelsefullt skede. Känslan af modersmålets jemnbördighet med andra språk hade gjort sig allt mera gällande, intresset för en svensk literatur och särskildt begäret efter en stående svensk scen hade blifvit allt allmännare och lifligare. På dramats område försöker man sig först med öfversättningar, och dessa blifva efter hand allt talrikare. Särskildt
