hänförelse vid detta tillfälle, som Gustaf den tredje fattade beslutet att upprätta en ny svensk scen.
⁎
Vi öfvergå nu tilll en kortfattad skildring af de tvenne författares betydelse, hvilkas förnämsta arbeten här nedan följa.
Carl Gyllenborg tillhör framför allt Sveriges politiska historia, hvarföre vi endast erinra om de data i hans lif, som här kunna vara af intresse. Den tredje i ordningen af åtta bröder, som nästan alla skulle nå höga embeten i rikets tjenst, föddes han den 7 mars 1679 i Stockholm. Tidigt sändes han till Upsala, der hans lysande begåfning snart röjde sig och han efter några år, liksom sedermera brorsonen, blef »rector illustris». Efter en kortare tids tjenstgöring i kansliet begaf han sig 1701 ut till arméen i Kurland. Sedan han här fått tillfälle att ådagalägga sin begåfning och håg för diplomatiska värf, anstäldes han två år derefter vid svenska beskickningen i London. Här avancerade han till resident och slutligen till minister samt gifte sig med en rik engelska, Sara Derith, född Wright. I fjorton år stannade han i England, med hvars politiska förhållanden och literatur han blef mycket förtrogen. Vistelsen der blef emellertid våldsamt afbruten. Anklagad för delaktighet i Görtz’ sammansvärjning till förmon för tronpretendenten Jakob Stuart, häktades Gyllenborg af den engelska regeringen och qvarhölls ett hälft år i fångenskap, hvarefter han hemsändes till Sverige. Efter återkomsten togs åter hans diplomatiska förmåga i anspråk för vigtiga värf, han befordrades till hofkansler och upphöjdes 1723 till riksråd. Såsom hattarnes chef i partikampen mot Horn lyckades han omsider år 1739 störta denne och sjelf eröfra kanslipresidentsplatsen, rikets vigtigaste embete. Såsom kansler för Carolinska akademien i Lund och senare för Upsala universitet inlade Gyllenborg stora förtjenster och visade sig som en verklig mecenat. Efter långvarig sjuklighet afled han barnlös i hufvudstaden den 9 december 1746.
Den plats, Carl Gyllenborg intager i vår literaturs och vår andliga odlings häfder, är, om ock mindre lysande än hans politiska bana, väl värd att ihågkommas. Rikt begåfvad, i besittning af en stor bildning, en fin smak och en ovanlig makt öfver språket, blef han på det literära området i viss mon en banbrytare. Denna hans verksamhet
