24
Den berg och grufvor genomfar
Och tid och möda icke spar
I jordens skatter grafva,
Han kan metaller råka på
Och deras välde väl förstå,
Men sällan värdet hafva.
Se, alla dessa stånden ha
Sin vissa börda till att dra
Med all dess glans och styrka.
Den möda, som förknippad är
Med deras förmon, göra lär,
Att tungt dem alla dyrka.
Ett gammalt sätt är likväl till,
Der gammal oskuld ännu vill
En skymt utaf sig visa:
En bonde vid sin harf och plog,
För ljuflig möda har han nog
Hvad kropp och sinnen lisa.
Från ett besvärligt högmod skild,
Han endast af naturen mild
Behof och nödtorft tager.
En tvungen heder, mödsam prakt,
En fjollig vanas bruk och makt
Hans sinne ej bedrager.
O, mer än sälla lefnadsart,
Der skaparns verk får skådas klart
Och jemnt för ögon vara!
Hvi hålls det ståndet för gement,
Som är så nyttigt, sällt och rent,
Så fritt från nät och snara?
Fåfänglighet och dårskap gör,
Att menniskan sjelf icke tör
Sin rätta sällhet söka;
Hon suckar efter lugn och frid
Och måste för en vrångvis tid
Som andra galna spöka.
