Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/345

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
337

och förtie år sedan det; han förde ett väl uppstädadt förstånd och en sund och i alla ridderliga öfningar tillöfvad kropp samt en makalös höflighet hem med sig, men inga nya moder, flygtiga och visputa åthäfvor, narraktiga discourser och inte ett fräckt uppförande. Det vore skada, min vän, om ej er grefve följde sin farbrors exempel, heller huru? Hva’ säger I?

Lars Lustig. Vet I, herre, det står inte fattigt folk an att döma om fogdekarlar; men som jag hör af andra, så skall min grefve mycket berömmas. — Ljuger du inte, Lasse?

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Han har mycket godt att brås på; skammen blir honom så mycket större, om han uppför sig annars, än att folk ha orsak att berömma honom.

Lars Lustig. Men, min kära herre, tag inte illa upp, att jag frågar, om I har något mer att befalla; jag står här som på nålar, efter jag måste gifva min grefve svar om ett ärende, som han sändt mig på.

Amiral Enterfelt. I gör berömligt, min vän, att I lyder er grefves befallning, det är väl, det är väl; men om I ej har alltför brådt om, skulle jag gerna vilja fråga er, om inte Öfverste-Enka, Fru Lotta Enterfelt bor här på gatan, och hvarest hon logerar.

Lars Lustig. Jo, hon logerar i det röda huset der; om herren klappar på porten, så lärer strax någon komma och föra honom in.

Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl.

Lars Lustig. (För sig sjelf.) Allt är väl och väl igen för dig, gubbe; men vass famikatter! det lärer blifva fanders illa för min rygg, om jag dröjer längre. (Till Amiralen.) Farväl, kära herre.

Amiral Enterfelt. Farväl, min vän. Jag tackar er mycket för er tjenstfärdighet. Det är väl, det är väl.




Tredje inträdet.

Amiralen, Sara.

(Amiral Enterfelt klappar på porten. Sara kommer ut.)

Amiral Enterfelt. God dag, god dag, jungfru Sara. Jag hoppas, er fru mår väl?