mig att se tvenne så såta vänner tillsammans som I, min fröken, och min dotter.
Fröken Sophia. Kära gufar, kalla mig gudotter! Jag tycker, det namnet är mig så kärt, och fröken låter så flatt, tyckes mig, i er mun.
Amiral Enterfelt. Nå nå, gudotter, när I flickor komma till vissa år, så börjar frökennamnet låta så flatt, så flatt, att I gifva er ingen ro, förrän I fått byta bort detsamma; är icke det så, min Fiken? Men det lärer fuller inte bli långt till, förrän det blir bestäldt också, jag önskar i en lyckelig stund. En så ung, täck och dygdig flicka, och ändå här i Stockholm!
Fröken Sophia. Fy, fy, gufar! Jag hoppas, I kommer inte att sjelf fria till mig, efter I börjar med ingången af alla friaretal: ung, täck och vacker; säg bara dertill, att I dör af kärlek, och jag måste blifva vunnen, om jag icke vore viller.
Amiral Enterfelt. Hade jag några år tillbaka, din skalker du, hvem vet, hvad jag vågade? Men som jag nu är, kommer jag alltid ihåg, att ålderdomen och ungdomen dra ingalunda väl i ett och tillhopa: gammalt folk ha sina krämpor, bli ock gerna knarruge, och unga flickor vilja hafva de nöjen, som äro deras ålder anständiga. Mins, min kära gudotter, tag dig aldrig en gammal man; kom ihåg att din gufar rådde dig så.
Fröken Sophia. Men hvarföre så, gufar? Er dotter stötte sig inte derpå; hon är derigenom blefven en rik enka, en mycket lockande egenskap, min sann, till att sedan få en ung man.
Amiral Enterfelt. Det är väl, och det lyckades så för min Lotta, stackare. Jag så godt som nödgade henne till det giftet, hon gjorde, jag har sett, huru litet nöje hon deri fann, och det har gifvit mig mången sömnlös natt. Hon är nu fuller blefven fri och dermed satt i förmöget tillstånd; men lita inte derpå, gudotter, somliga gubbar äro segslitna.
Fröken Sophia. Får jag en ibland dem, få se, om jag icke skall veta att slita ut honom, gufar.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Du ser då så skalkaktig ut, Fiken lilla. Tänk huru lik du är din far! Gladlynt hette han, och gladlynt var han, så länge han lefde. Han var min trogna vän; vi hade ett lika öde här i verlden: våra föräldrar bragte sig upp med ära, förstånd
