342
Fru Lotta. Att han må gå och hänga upp sig sjelf, om han vill, den besten.
Amiral Enterfelt. Men han är en riker man, min dotter!
Fru Lotta. Ja, jag tror, vi hörde fuller det; han tog ut sin jordbok och ville ändtligen, Sara skulle se efter by och bonde och alla ränte-persedlar, som han sade.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl. Men, min Lotta, dåliga hästar kommer man ock till byte med.
Fröken Sophia. Men skinkmärrar, gufar, duga till intet annat än att skänka en kula åt, och sedan till vargmat.
Fru Lotta. Men utan skämt, far: jag hoppas, det var allenast att roa er, att I sände en sådan fåne till mig?
Amiral Enterfelt. Jag vill inte gerna roa mig, min dotter, till att begabba andra. Derföre så böd jag ock till, allt det jag kunde, att afråda junker Torbjörn från sin resa; men som han var envis, gaf jag honom det brefvet, som han träget bedt om, lofvade honom ock, att om han kunde få ditt ja, skulle ock mitt följa. Jag var säker, att han inte skulle få det förra; ty vågade jag inte mycket med min lofven. Men, min Lotta, jag har en annan ting att säga dig.
Fru Lotta. Hvad då, min far?
Amiral Enterfelt. Din gumor, grefvinnan Lotta Hurtig, som hade fått veta, att jag skulle resa hit upp till Stockholm, sände bud till mig och begärde, jag ville i vägen besöka henne, det jag ock så mycket heldre gjorde, som hon är en fru, den der förtjenar allas vördnad och alltid plägat en oafbruten vänskap med mitt hus. Jag vill vara kort, mitt barn, att säga dig hennes och mitt samtal, ty jag känner, att jag behöfver hvila mig. Det gick derpå ut, att hon begärde dig till hustru för sin brorson, grefve Wilhelm Hurtig, och bad, att jag skulle söka att öfvertala dig dertill, när jag kom till Stockholm; hvilken hennes begäran jag ej kunde afslå och framställer den nu som en huld far, som väl skulle önska denna alliancen, hvilken jag ock anser som både mycket hederlig och fördelaktig, men dock lemnar det i ditt eget val. Känner du grefven, mitt barn?
Fru Lotta. (I en sakta röst.) Ja, gör jag så, min far.
Fröken Sophia. Fy fy, min Lotta, sväfva inte så på målet, tala dristigt, min docka! Vill du, jag skall tala för dig?
