väta en tand på mej dermed. Spring i flygande, säjer jag, säjer jag, efter ett större glas, eller, skam få mej, ska’ jag icke så skafva upp öronen på dej, att du aldrig ska’ glömma Junker Torbjörn.
Bertil. (Kommer in med ett tomt ölglas, visar Junker och frågar:) Är detta stort nog, junker?
Junker Torbjörn. I knappesta laget, pojke. Skynda dej hit dermed.
Baron Stadig. Hvad roar Ni er med på landet, junker?
Junker Torbjörn. Ni är förbannade frågvisa, godt folk här i Stockholm, märker jag. Jag äter, dricker och sofver, besöker mina grannar, de besöka mej, vi dricka öl och bränvin tillhopa, ja stundom ett glas vin med, ska’ Ni veta; jag röker min modiga pipa tobak, jagar ibland, stundom fiskar, slår mina drängar, kräfver in mina räntor, och så äter, dricker och sofver jag igen. Hva’ ska’ jag annat göra?
Bertil. (Kommer in med glaset.) Si här, junker.
Junker Torbjörn. (Smakar på bränvinet.) Ja vassfammicken, det är utande[1] godt! Min Ingri der hemma bränner fuller omycke[2] skönt bränvin hon, men det måste likväl skänka in för[3] detta här, kan tro. (Tager små supar. Ropar gossen samt kastar ett sexstyfver-stycke på bordet.)
Bertil. Hvad menar Ni, junker, härmed?
Junker Torbjörn. Att betala hvad jag har tagit, ditt dumma fä du.
Bertil. Ja, jag vore visst dum, junker, om jag tog detta för betalning. Lät mej si: för ett halfstop kaffe en karolin, en sönderslagen porslinskål för två karoliner, ett ölglas, hvari gick sex goda supar ratafia[4] à sex styfver supen, halfannan karolin; gör tillhopa halfsjette karolin. Junker, om er behagar, vill Ni betala mej dem, och sedan ge Bertil stackare er sexstvfver, Ni kasta’ på bordet, till drickspengar, så ska’ Ni ha tack derföre, kära junker.
Junker Torbjörn. (Tar hastigt sexstyfver-stycket tillbaka igen af bordet.) Ja, tacka, när du får något att tacka före, du
