362
Men här kommer den gode gamle amiralen: der se vi ännu en öfverlefva af vår gamla svenska ärlighet. Du redlige, käcke gubbe, huru lycklig vore jag, om jag finge kalla dig svärfar!
Andra inträdet.
Baron Stadig, Amiral Enterfelt.
Amiral Enterfelt. Jag hoppas, I har inte väntat länge, herr baron Stadig? Min sann, jag fick nu först veta er ankomst.
Baron Stadig. Jag kom ock nu på stunden hit, herr amiral. Er dotter, fru Lotta, har befalt mig att vara dess gäst i afton.
Amiral Enterfelt. Det är väl, det är väl, herr baron. Jag tackar er så mycket mer för den äran, I vill göra min Lotta, som hon ock gjort mig en ganska fördelaktig beskrifning om er person, det är väl, det är väl. Min flicka har rätt, ser jag, mycket rätt; I är hjertligen välkommen, herr baron. Så mycket det har grämt mig att förnimma, det en af vårt rike så väl förtjent familj, som er är, tyckes vara så när på vägen att utslockna, så gläder det mig, att I, baron Stadig, utom hvilken jag tror ej många vara öfriga deraf, i allt ert väsende liknar era berömvärda förfäder, det är väl, det är väl. Om jag lefde aldrig så länge, skall jag aldrig glömma er far, guvernören Thore Stadig. Han tjente i sin ungdom vid sjöstaten, var ock en tapper, erfaren och förståndig sjöman, som hade tjent snart sagdt på alla utrikes flottor i Europa och kunde med skäl räknas ibland våra bästa sjöofficerare. Som jag något före honom kom i tjenst, så blef jag ock ett hälft år gjord till schoutbynacht[1] förr än han; men han avancerade mig sedan förbi till vice amiral. Om någon annan hade så hoppat öfver hufvudet på mig, så kan jag ej neka, att det ju torde hafva blifvit ett halsbrytande arbete utaf oss emellan; ty vi voro den tiden en hop unga, raska drängar på flottan, som vid slika tillfällen ej förstått skämt. Men tro mig, baron Stadig, er fars avancemente gladde mig, och jag var den första, som uppriktigt önskade honom dertill lycka; ty vi gjorde begge
- ↑ Schoutbynacht = kontre-amiral.
