Men kom deremot ihåg din gumor, den fromma grefvinnan Hurtig; har du någonsin sett henne göra någon slik oförståndig skilnad? Har hon inte, fast du är henne på intet sätt skyld, dock alltid kallat dig i aldra största sällskapen snart gudotter, snart syster? Och mig har hon alltid hedrat med det namnet, ehvem som ock varit närvarande.
Fru Lotta. Men hvad heder har hon ock icke deraf, min hjertans Fiken? Den goda grefvinnan är icke en hårsmon mindre derföre vördad och älskad, ja alla så godt som fika efter att utaf allt hjerta gifva henne den respekt, som hon sjelf tyckes vilja undvika.
Amiral Enterfelt. Om jag lefver i hundrade år, skall jag aldrig glömma den sista gången, när jag nu vid min uppresa besökte den makalösa frun. Jag fann henne gåendes med sina barn uti ett långt galleri, hvilkets ena sida var beprydt med dess framlidne herres, grefve Christopher Adels, och den andra med hennes egna förfäders konterfej. Hon nämnde dem alla, berättandes hvad höga embeten de beklädt, samt de förnämsta tjenster, som de gjort deras fädernesland, men sade derjemte till de små hjertungarne: »Er förmon, kära barn, att hafva utaf så dråplige män er härkomst är sannerligen stor; men som I sjelfve inte det aldra minsta dertill bidragit, så böra I ingalunda deröfver förhäfvas eller förakta andra. Följen I era förfäders berömliga exempel, så böra deras förtjenster öka era; men gören I annorledes, så vanhedren I dem, och de ännu mera er.»
Baron Stadig. Det är inte utan, att ju en eller annan af vårt gamla fruntimmer äro så inbilska i detta målet, att de snart sagdt inte tänka eller tala om annat än detta lappriet; ja jag fruktar, att de söka äfven att planta denna högfärden i deras barn, förrän de lära dem något annat godt. Jag vill äfven ej neka, det jag tror min gamla moster Sisla heldre skola se mig gift med ett gammalt slägtregister och ett väl måladt ätteträd än med er, min sköna fru. Men så kan grefvinnan Hurtigs exempel dock öfvertyga er, att ibland de äldre familjer finnas, ja jag tör säga till största delen raisonnabla fruntimmer; de lära alltid fägna sig af ert umgänge, min vackra fru, samt hedra er som min hustru, men ändå mest för er egen merit. De andra, om sådana skulle finnas, förtjena inte er bekantskap, ja inte en gång att nämnas. Men, min skönaste fru Lotta, dessa äro alltför allvarsamma
