Han som af högsta låga tänder,
För mina fötter nyligt låg;
Honom jag nu af andra händer
Fängslad såg:
Kärleken så hvar timma vänder
Deras håg.
Långt mera lust i skogen vanka,
Der mina får i skuggan gå;
Se, hur sin mjölk af modren samka
Lammen små:
Af sådan kärlek mina tankar
Nöje få.
När som mitt spel om aftonstunder
Härmar de ömma foglars bröst
Och väcker upp från närmsta lunder
Ekos röst:
Finner jag i menlösa under
Ro och tröst.
Derför — fly, Kärlek, med din båga!
Jag har dig för min ovän nämnt.
Gack med din flärd, din lust och plåga,
Lösa skämt.
Mig har din blick, din första låga
Redan skrämt.
Vår-ro.
Våren med sin prakt begynnes,
Allting synes
Byta om sin vinterdrägt.
Lärkan bådar alla djuren,
När naturen
Blir utur sin dvala väckt.
