Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
33

Ingen fröjd står här att finna,
 Som kan vinna
Ändring uti tidens lopp;
Hvad oss här kan bäst upprätta,
 Bäst kan lätta,
Är ett fast, oryggligt hopp.

Hoppet är den största gåfva,
 Som kan lofva
Ändring i den högsta nöd;
Säll är den som hoppet äger;
 Hoppet säger:
Hoppas jemt i lif och död.

Ack, min själ! så välj det bästa,
 Sök att fästa
Dig vid ett beständigt hopp,
Hoppas jemt, att den dig skådar
 Dig benådar,
Som dig gifvit själ och kropp.

Om du här i dessa brister
 Något mister
Af en kort och timlig fröjd;
Hoppas att rättvisans fader
 Gör dig glader
I fullkomlighetens höjd.




Höst-ro.

De skarpa nordanvindar ljuda
Med ett förfärligt dån och gny,
Att sommarns prakt till afsked bjuda;
De tvinga hennes fägring fly,
De tackla trädens prydnad af,
I luften de sin kyla sprida,
I äng och skog och marken vida
Förbleknar allt som grönska gaf.