Malena. Jag har väntat här en liten stund, och hade jag nog till att göra med den ovettige lymmeln Truls, som jag fann här före mig, innnan jag kunde slippa honom.
Mademoiselle Lovisa. Jaså, det var då ändå väl, att han gick sin väg. Men har det ännu inte synts något till herr Leopold?
Malena. Nej, ännu inte. Men han lär väl strax komma. Se der, hvar han är!
Leopold (kommer in). Förlåt mig, mademoiselle, om I väntat något på mig. Jag blef något hindrad på vägen.
Mademoiselle Lovisa. Nej men, min käre Leopold, jag har inte väntat länge, utan kom jag nu nyss hit för att möta er efter vårt aftal.
Leopold. Jag tackar er, min sköna Lovisa, att I velat unna mig tillfälle att få se och tala med er. Säg mig nu, hur står det till med er herr far och fru mor, och hur skall jag få tillfälle att bli känd af dem?
Mademoiselle Lovisa. Jag beklagar, min käre Leopold, att jag nu måste berätta er en omständighet, som jag fruktar för lär mycket hindra vår lycka tillsammans. Den består deri, att min far inte sluppit mor min, förrän han måst skaffa sig en öfverdiktatörstjenst, den han ändtligen i dag fått.
Leopold. Nå, detta var något nytt för mig, som jag ej förr hört. Jag önskar er lycka dertill.
Mademoiselle Lovisa. Ja, jag tackar er. Men nog vet jag, hvad för en lyckönskan jag heldre skulle vilja taga emot än denna, som mig på intet sätt kan vara angenäm. Ty först och främst ser jag väl förut, att vårt hus mycket kommer att lida genom denna tjenst, fast hvarken min far eller mor eller jag derigenom blifvit ett hår bättre, än vi förr varit. Dernäst fruktar jag ock, att min mor, sedan hon nu sjelf efter sin åstundan ändtligen fått rang, torde bli mera förpickad på[1] en karakteriserad[2] måg än förr, och att hon alltså härefter lär sätta sig emot oss, bara derför att I ingen karakter eller rang har.
Leopold. Jag beklagar mer än jag kan säga’t, att vårt öde skall vara oss så vidrigt. Men så hoppas jag ändå, att det aldrig skall blifva kapabelt till att göra någon
