Till den som skapat alla tider
Skall den med sina krafter gå,
Han, som förändring aldrig lider,
Hos honom är all ro att nå.
Den icke tiden slår omkull,
I honom äro nöjen sanna.
Ej nog att vid hans gerning stanna —
Upp ifrån jordens sorgemull!
Ja, lär dig blott att nöje taga
I det som tiden ej förstör,
Och ej uppå de skiften klaga,
Som till naturens ordning hör.
En höst, så kall och mörk den är,
Dock någon skörd i skötet bringar.
Den vise ro af allting tvingar
Och gagn af alla tider bär.
Lefnadsbeslut.
I denna enslighet har jag min boning valt;
I detta tysta lugn jag verldens storm betraktar:
All höghet, prakt och lust, som lyckan bjuder falt,
Jag som en flygtig rök, en väderbubbla aktar.
Här skall jag lära mig att draga tidens ok
I tålamod och hopp, tills frihetsstunden nalkas,
Tills döden löser af mitt mörka ängslans-dok,
Och all min smärtas eld i säker hvila svalkas.
Emellertid jag här min fordna lust beser,
Det ljufva paradis, som likt en ros förbleknat;
Och trogna tårar till dens dyra minne ger,
Hvars kärlek, vett och dygd jag i min själ har tecknat.
Här skall jag repa upp min herdes hulda namn,
Här skola klippor på min klagans toner svara;
Här skall jag göra mig bekant med denna hamn,
Der rena själar få i evig kärlek vara.
