Hoppa till innehållet

Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/441

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
433

och mår alltid väl både till sinne och kropp, när jag slipper att se herr grefven.

Fru Rangsjuk. Nå, aldrig har jag hört maken till ovett! Jag beder, att herr grefven inte tar illa upp, att hon . . .

Grefve Valentin. Åh, min nådiga fru, alldeles inte! Jag vet väl, hur det är fatt med sådana unga fruntimmer. Det är ju bekant, att de alltid bruka att förställa sig och att visa sig mest tvära mot den, som de kanske mest tycka om.

Fru Rangsjuk. Ja ja, jag menar så ock. Det ger sig väl efter handen, och mins jag väl, hur jag gjorde i mina yngre år. Men hvar kommer herr grefven nu som längst ifrån, om jag får lof att fråga?

Grefve Valentin. Jag har suttit en stund och rifvit galen mun[1] borta hos grefvinnan Utangods. Och som jag sade, när jag gick bort, att jag ärnade mig hit, så bad hon öfvermåttan mycket helsa. Vid det tillfället talte hon rätt mycket till nådiga fruns avantage och utlät sig bland annat, att nådiga frun redan för många år tillbaka förtjent det hederssteg, som hennes herre nu gjort.

Fru Rangsjuk. Ja, det är en hjertans grefvinna, och har hon alltid visat mig mycken vänskap.

Jesper. Men hur har I blifvit bekant med denna grefvinna, min vän?

Fru Rangsjuk. Hå, det var en underlig fråga, min vän! Vet I inte, att folk af distinktion alltid råkas och bli bekanta? Först och främst har jag rätt ofta och mest hvar söndag sett henne i kyrkan, och sedan så såg jag henne här om dagen i en köpmansbod, der hon stod och falkade på ett stycke tyg, som jag kan säga var hjertligt vackert.

Jesper. Jaså. Nå, det är mig kärt, min vän, att I är så väl bekant med denna grefvinnan.

Grefve Valentin. Ja, jag försäkrar, att denna bekantskap väl meriterar att ha. Det enda som jag har emot grefvinnan, är detta, att hon gör sig alltför gemen med en hop folk, som hon ej borde vara’t med. Som till exempel, då jag nu var hos henne, var der en samling af allehanda slags folk. Nu voro väl ibland dem sådana, som en ärlig karl som jag väl ändtligen utan skam kunde vara i sällskap med. Men så voro der åter andra igen, som kanske

  1. Rifva galen mun = prata tok, prata om ditt och datt.