Leopold. Åh, jag kan försäkra, att det, som jag nu hört herr generaldiktatören säga, var inte något nytt för mig, utan att jag gjort mig om alltsammans väl underrättad, innan jag kom här i huset, hvaraf ers nåd kan se, att jag inte för någon egennyttas skull begärt hennes dotter. Emellertid beklagar jag hjertligen, att så skall stå till.
Nionde scenen.
Truls (i sina bokhållarekläder), de förra.
Truls (kommer inlöpandes med ett ark papper i handen, som på åtskilliga ställen är sönderrifvet). Ja, herre, jag sade i jåns för herrn ensam, men nu säger jag för herrn och alla de andra, som hafva den äran att höra på mig, att jag inte längre vill vara en herr bokhållare, om en än ville gifva mig hela verlden med alla dess egodelar. Tänk, herre, att rätt som jag nu nyss hade fått min bokhållarräkning färdig, som likvisst kostat mig mera arbete och hufvudbryderi, än jag kan säga’t, så kommer åter den ovettiga lymmeln Knut, rycker papperet ur handen på mig och rifver det i sönder! Och här kan herrn se, hur illa tillpyntad denna fattiga räkningen är. Jag var ändå lycklig, att jag denna gång slapp det fördömda nemligen tillika med örfilarna. Om herrn nu ville slå ihjel mig, så vore jag ändå inte god före till att göra en sådan räkning ännu en gång, för jag hade redan satt dit allt hvad jag nånsin kunnat hitta på, och nu är min hjerna så uttömd, att der inte är något mera qvar. Med ett ord, herre, jag afsäger mig nu helt och hållet min herr bokhållaretjenst i allas närvaro, och på det ingen må tvifla om mitt fulla allvar häri, så skall jag visa’t i sjelfva verket. (Kastar af sig peruken, rocken, västen, värjan och hela grannlåten och står der qvar i sina Arlequinskläder.) Hå, det var bra, jag slapp den der bölan[1], som der ligger! Aldrig skall den besvära mig mer, för jag tycker, att jag blef nu så lätt, och att jag mår aldra bäst i mitt gamla skinn.
Jesper. Ja, Truls, vi skola sedan vidare talas vid angående räkningen.
- ↑ Böla = börda.
