Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/494

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

486

»Jo», börjad’ han, »vårt Svea är
En dam, som stilla sitter
Och sina gröna lagrar skär,
Förnöjd med foglaqvitter:
Hon dricker fridens söta vin
Ur Fredriks gyllne koppar
Och skådar med en hurtig min
På sina blåa troppar.

Och skall knappt någon hafva sett
En så förnuftig flicka,
Som, fast hon framdel's sig beredt
På grönan kjortel sticka,
Har hon dock laddat flinkt gevär
Och lagt utmed sin sida,
Så att, om nå’n skull’ gå förnär,
Skall han i fallet bida.

Hon klä’r sig som en karl med hatt
Och lider ingen mössa;
Dess purpurmun får ingen fatt,
Fast mindre lof att kyssa,
Mer än som hennes äkta man,
Kung Fredrik store, dyre,
I hvilkens trogna, starka hand
Hon anförtrott sitt styre.

Och som Hon vänlig min vill se
Af alla uppå jorden,
Så täcktes hon ock nådigt ge
Åt mig de höga orden:
’Red Sinclair, red dig till och far
Till Sultans varma länder;
Du vet, vi vänskap plägat har,
Se’n Carol var i Bender.’

Ty for jag dit i största hast;
Kom lyckligt ock tillbaka,
Men åter bort på lyckans kast
Min konungs värf bevaka’,