488
Jag viste af ’en temlig kort;
Men fyra hans dragoner,
De ryckte mig af vagnen bort,
Ursinnige pultroner,
Och refvo till sig allt hvad som
På papper var uppskrifvet,
Der jag helt troget handlat om
Hvad Sverige nyttigt blifvit.
Se’n sporde han mig åter till,
Hvad mera nytt jag hade;
Jag teg derpå, förbittrad, still,
Då annan en strax lade
Mig genom hufvud med ett lod,
Så att jag nödgas falla:
Min själ for bort, mitt hjerteblod
Och krafter blefvo alla.
Se’n höggo de mig lem från lem,
Fast hjertat i mig picka’.
Man orsak har berömma dem,
Som, utan till att klicka,
Förmådde skjuta mig ihjäl
Med ellofva pistoler,
Den tolfte ligger ännu här
För svenska Tolf Caroler.
Och såled’s har oskyldigt jag
För ovän misstänkt blifvit;
Jag har för samma sett min dag
Och måst qvittera lifvet.
Min själ var ännu aldrig arg
På ryska kejsarinnan;
Dock ryssar mig som björn och varg
Handterat härutinnan.
Och uppå ett förrädiskt sätt
Man mitt porträtt utsände,
Så att det skulle falla lätt,
Mig slå, hvar jag anlände.
