492
Han declarera’ den infame,
Och hofvets rang ovärdig,
Som inte hade blygd och skam
Att slå en så rättfärdig.
Och när han ändtligt talat ut,
Så strök han uppå foten
Och mente med sin söta trut
Nu lagat bot för soten.
Man tog hans talan gunstigt opp
Med helt förstälda miner,
Man log åt tankens fria lopp
Och tungans styfva linier;
Sist tacka’ man ’en gunstigt för
De målade dusörer,
Som han så ymnigt dem nu gör,
Af alla slags kulörer.
Just nu steg Carl den Tolfte bort,
Tog Sinclair uti handen;
De gingo ut, och innan kort
Sågs de på gröna landen;
De gick tankfulla upp och ned
I vackra gångar gröna.
Att de om vigtigt taltes vid,
Man kunde se och röna.
Man kan ej veta hvad det var,
Hvarom de räsonera’;
Men stundom sågs den store Carl
Sig litet alterera.
Omsider kommo de igen,
Då Carl den Elfte fråga’:
»Hur står det till, min son och vän?
Ditt hjerta står i låga».
»Åh bagatell!» sad’ han, »min far,
Jag utaf åtrå brinner,
Att se om Mars der upp’ är karl,
Och om han kransar vinner;
