46
Nu han tätt i spåren klifver,
Och hans lycka börjar gry;
Styrkan nymfen öfvergifver —
Snart en skönhet tröttad blifver,
När hon måste nöjet fly.
Längtan, suckan henne röra,
Fadren denna striden ser,
Vill, att segern säker göra,
I förvandling henne föra —
Dafne icke derom ber.
Till Apollo hon sig vänder
Tröst att i hans blickar si,
Hon till honom suckar sänder,
Dit hon sträcker sina händer,
Under det de grenar bli.
Hvad för gruflig syn! hvad jemmer
För en kär att se uppå!
Trädet all hans glädje dämmer:
Under barken den han klämmer
Känner han ett hjerta slå.
Detta hjerta sig förklarar,
Och dess sista känning än
Var — det kärlek sjelf försvarar —
En förvitelse mot farar[1]
Och en saknad för dess vän.
Öfversättning.
Flygtig kärlek städs förklarar
Sina nöjen fjerr och när,
Men den eld, som evigt varar,
Vördsam, öm och hemlig är.
Lågan, som min själ förnöjer
Och så ljuft beherskar mig,
Sig hvart ögonblick väl röjer,
Men för ingen ann’ än dig.
- ↑ Förvitelse mot farar = förebråelse mot fäder.
