Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Atis och Camilla.

Skalde-dikt i fem sånger.




Första sången.

Jag sjunger om den eld, som plågar och förnöjer,
Då han sin första makt i unga hjertan röjer.
Du ömhet, gudakraft, som verldens vällust gör,
Kom, lifva upp min vers och mina sinnen rör!

I de Arkadska fält, långt från de stolta städer,
Der nöjet säljes bort för ärelystnans väder,
Uti en ljuflig trakt, dit oskuld lyckan drar,
Der glädje, frid och lugn ses fästa henne qvar,
Der strömmar kröka sig i blomsterrika dalar,
Der allt af kärlek rörs, och allt om kärlek talar:
I denna sälla bygd Camilla lifvet njöt.
Hon född och uppfödd var i menlöshetens sköt.
Vår sol, som i sitt lopp naturens fägring målar,
Har aldrig förr så skönt fått råka med dess strålar.
Behagligheten sjelf dess hela teckning drog.
Uti sitt guda-verk en vällust himlen tog,
Och dygden ville sjelf Camillas skapnad söka
Att mera älskad bli och så sin dyrkan öka.

Hon till Dianas tjenst från födseln offrad var,
Och i sin lugna själ hon hennes lagar bar.
Uti gudinnans lund hon lifvets vår förnötte,
Och i en lycklig frid dess rena rökverk skötte.
Den unga Doris der dess vän och sällskap var:
Du ljufva vänskap, du, som själar sammandrar,
Som dessa unga bröst med oskuldsband förenar,
De hjertan, som du rör, du helgar och du renar!

Svenska Parnassen II.5