Sida:Svenska Parnassen band 2.djvu/75

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
67

Men hastigt stranden vins. Man ser en idog skara,
Som fängslat böljans folk uti en rutig snara.
Der åter hvimlar fram en fri och sorglös hop,
Som jordens frukter bär med dans och sång och rop.
En lycklig herdeflock naturens oskuld målar,
Han offrar mjölk och bär i blomsterkrönta skålar.
Man ser att glädjen sjelf förljufvar herdens tid,
Dess rikedom består i helsa och i frid.
Du sälla helsa, du, som föds af bygdens nöjen,
Du första ursprung är till lekar och till löjen!

Men dalen synes re’n beprydd med hundra tält;
En talrik mängd af folk betäcker dessa fält.
Ett långsamt buller hörs, som utan reda mumlar,
Liksom när dundrets vigg långt utur nejden tumlar,
Och blott ett brutet dån kring himlabrynen går,
Ell’ som när hafvets våg mot tomma stranden slår.
Re’n skaran samlad är, som sig till uppbrott gifver
Och till Dianas lund i häftig svallning drifver;
Så på de öppna fält, när vädrets ilar rå,
Man ser den höga säd i långa vågor gå.

Främst för en jägartropp den unga Atis lyser;
Den frihet och den eld han i sin uppsyn hyser
En ljuflig blandning får af ömhet och behag,
Och skönhet tecknas här med djerfva penseldrag.
En fläckig panterhud hans lena kropp förvarar,
Der ungdoms spädhet sig med manlig styrka parar,
Hans anlets glada färg en brunhet öfverfar,
Der solens strålar lekt och vädret spelat har.
Uppå hans friska kind sin purpur blodet stänker,
Hans obetäckta hals af liljans hvithet blänker;
En stolt och reslig växt hans skapnad vördad gör.
Än har ej Atis rönt den kraft, som hjertat rör,
Som kan en ljuflig eld i unga ådror sprida:
Han ofta ömhet känt, men blott för dem som lida.
Hans kalla hjeltebröst ett otamdt hjerta bär,
Och Atis’ hela själ uti hans ögon är.
Hans arm, vid segrar van, när han sin båge spänner,
Ej annan öfvermakt än gudars välde känner.
Han till Dianas und ett såradt lejon för;
Man skogarnas tyrann kring fälten ryta hör,